Hårigt.

När jag var liten tyckte min mamma att jag hade så tunt hår och därför klippte hon mig som en liten pojke. Eller så önskade hon sig en pojke, för jag kan inte hålla med om att det var fint. Så växte jag upp och sparade håret långt tills min besatthet kring hår börjarade växa fram. Klippa, färga, klippa, spara lugg, klippa lugg, klippa, färga svart, spara långt, färga rött, klippa, färga blont, klippa och så vidare. Ja, hår det är liksom något speciellt. Kanske därför jag tycker långhåriga grabbar är extremt vackra.

Nu har jag hamnat i ett nytt hårdilemma, gällande mig själv. Jag vill ha det långt, men just nu är det en medellängd som är så jävulskt tråkig. Jag vill klippa mig. Jag vill bli blond. Jag vill ha brunt hår. Jag vill ha långt hår.

Jag borde gå i terapi, eller?